När hon var 18 år gammal, tog hon tjänst hos den rika familjen Fatinelli i Lucca. Hennes fasta principer tillät henne inte att ge efter för stadens lockelser. Med sin frus tillåtelse stod hon upp mycket tidigt och när det övriga tjänstefolket vaknade, var hon redan tillbaka från det dagliga kyrkobesöket och vid sitt arbete, som hon förrättade bättre än alla andra. Detta väckte tjänstefolkets avund och när hon alltid avböjde att gå ut i staden och ”roa sig” uppstod även hat gentemot henne. Zita behöll dock sitt glada sinne och mötte alla med vändlighet.
Efter några år blev hon utnämnd till husets förvalterska. Till hennes plikter hörde att också att dela ut allmosor till de fattiga. Hon gjorde så med stor kärlek till de utslagna, och till pengarna som hennes herrar hade bestämt för det ändamålet, lade hon alltid det som hon hade sparat av sin egen lilla inkomst. Men så blev hon anklagat för att hon förskingrade sina herrars egendom. För att se om anklagelserna stämde, väntade Fatinelli på henne i ett gathörn och när Zita gick med ett förkläde fullt med mat för de fattiga, frågade han henne, vad hon hade i förklädet. Zita svarade, att hon hade samlat ihop lite ved för en fattig kvinna som frös, och när hennes herre befallde henne att öppna förklädet, fanns bara torra kvistar.
Åren gick och Zita blev allt mer aktad och älskad i hela staden. När den trogna och ödmjuka tjänarinnan dog vid 60 års ålder, blev hon snart vördad som helgon. Än i dag ligger hennes oförmultnade kropp i en glaskista, klädd i tjänsteflickornas dräkt.
Hon är helgon för tjänstefolk, människor som förlöjligas för sin sympati, våldtäktsoffer, servitörer
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar